staketet

>Minns när jag var ung, eller i varje fall yngre. Jag blev idiotförklarad och allmänt utarbetad om vartannat och jag hade i stort sett aldrig de där lugna stunderna som varje människa behöver. Jag lämnade det och jag njöt, ja jag verkligen njöt. Hur kul det än var att vara engagerad och få vara med i olika sammanhang och hela tiden ha saker att göra blev det för mycket och jag närmade mig gränsen för utbrändhet.När jag sedan blev äldre eller ja äldre är väll fel ord, men ett halvårs festande blev jag återigen engagerad överallt igen jag började återigen träna ihjäl mig och folk undrade hur fan jag orkade och jag blev idiotförklarad och allmänt utarbetad om vartannat. Jag lovade mig själv att nu får det vara slut nu ska jag minsann ha tid att ha mitt liv och få den där timmen att vila.Nu är jag återigen på väg in i samma vägg igen. Jag är idiotförklarad och allmänt utarbetad om vartannat, men nu har jag insett att detta är ju precis den jag är. Får jag inte ha mina tolvhundratjugotre projekt på gång och hela tiden vara uppbokad i stort sett varje vaken minut varje dag mår jag nog sämre än vad jag gör när jag har det så här. Istället för att klaga, istället för att vara bitter för att tiden inte räcker till så kan jag säga att jag hela tiden får ut något av dagen. Eller förhoppningsvis gör att andra får det i vissa sammanhang. Förmodligen kommer jag bli förtidspensionär för utbrändhet när jag är förtio men det är sådant man får leva med. Det är när livet är på detta vis man verkligen uppskattar den helg jag kommer ifrån. 15 avsnitt av prisonbreak och tid med älsklingen, en sådan helg behövs för att sedan känna sig motiverad att fortsätta det men kallar liv. Förmodligen det jag kommer att kalla liv under många många år tills den där stroken knackar på axeln och det här hastandet blir för mycket. Men den dagen den sorgen.